Är vi på väg mot något som kan liknas vid USA när det gäller kändishysteri? Hur mycket bryr vi oss egentligen om vad andra människor gör i Sverige?

Frågan är nog mer aktuell nu än någonsin i vårt avlånga land. En gång i tiden var Emilio Ingrosso känd. Ju äldre man blev, desto mer känd blev de svenska skådespelarna och artisterna. Namn som Max Von Sydow, Stellan Skarsgård, Peter Stormare, Yngve Malmsteen och Robyn känner nog de flesta igen. Dessa svenska kändisar är både uppmärksammade i svensk och internationell press.

Daniel Westling

När Daniel Westling blivit mer känd än somliga av våra skådespelare eller största entreprenörer så tänker man; ”vem skulle kunna bli vår tyngsta ambassadör egentligen?”. Det är givetvis inget fel på Daniel Westling men möjligen skulle det vara kul att se någon person med lite mer udd och karaktär representera Sverige kungligt.

B- och C- kändisar

Vi har en stor kvot av så kallade B- och C- kändisar och de härstammar främst från alla de dokusåpor som sänds under veckorna. Vi ser program som Hollywoodfruar, Bonde söker fru, Ensam mamma söker – listan kan göras lång. Hur högt värderar vi en person som är känd för en kort tid? Vi värderar dem många gånger så högt att de som faktiskt representerar Sverige på bästa möjliga sätt glöms bort för stunden.

Superkändisar

Vi har en del superkändisar från Sverige, om man får uttrycka det så. Många av dem kommer förmodligen finnas kvar länge i våra historieböcker. Björn Borg, Ingmar Bergman, Ronny Pettersson, Ingmar Stenmark och Abba kommer alltid stå sig starka, åtminstone hundra år framåt eller så.

Zlatan Ibrahimovic

Icke att förglömma är vår ende levande legend i Zlatan Ibrahimovic som år efter år uppfyller våra sportsliga förväntningar. Det skrivs och talas om Zlatan överallt och vi citerar honom ofta. Zlatan levererar, uttalar sig klumpigt men framför alltid sin subjektivitet. Zlatan är vår största levande kändis både i Sverige och internationellt.

Ibland glömmer vi de kändisar i Sverige som haft en mindre bred kommersiell framgång. Man kan erinra entreprenörer och forskare som uppmärksammades mer efter att de gått bort än när de levde. Det finns flera poeter, vetenskapsmän och kapabla idrottsmän som varken fått något personligt eller kommersiellt erkännande. Varför uppmärksammas inte de människorna mer egentligen?

Historiebeskrivning och journalistik utgår ofta från vem det är som sitter vid makten. Om journalisterna kunde uppskatta och omtala människor som uträttar de riktiga stordåden i vårt land, så kommer vi se hjältar som många av oss aldrig hört talas om. Det finns flera ”Raoul Wallenbergare” där ute som förtjänar att synas och höras; de har ju faktiskt gjort någonting för Sverige och då är det på sin plats att det lyfts fram mer i stället för dokusåpor samt B- och C-kändisar som knappt har ett hederligt arbete.